Aniara, fritt efter Harry Martinson

" Mitt första möte med min Doris lyser
med ljus som kan försköna själva ljuset.
Men låt mig enkelt säga att mitt första
och lika enkla möte med min Doris
nu är en bild som var och en kan se
framför sig varje dag i alla hallar
som slussar flyktingar till startområdet
för nödutfärderna till tundreklotet
i dessa år då jorden nått därhän
att hon för strålförgiftnings skull beredes
en tid av vila, ro och karantän.

Hon skriver korten,
fem små naglar glänsa som matta lampor
genom salens skymning. Hon säger;
skriv ert namn på raden här
där ljuset från min blondhet lyser ner.

Den varma Doris och den goda Doris,
den fjärran Doris nu en ädel stjärna
att längta till.
Nu är hon stjärnors stjärna.
O, kunde jag blott veta var hon glimmar
på sjätte året nu så helt förblandad
bland rymdens solar att jag aldrig finner
den stjärnan mer. Den ädla Dorisstjärnan.