Berättelsen om Aniara av Harry Martinson; Rymdeskeppet med människor på flykt undan krig och miljöförstöring, som råkar ur kurs och går förlorad i rymdens oändlighet. Boken skrevs under deceniet efter andra världskriget, mitt under det kalla kriget och med atombomberna över Hiroschima och Nagasaki i färskt minne. Född som jag är på 50- talet upplevde jag denna berättelse med alla mina sinnen. Först i operan Aniara med musik av Karl- Birger Blomdahl. Jag har därefter ofta läst den. Jag kommer alltid att bära historien om Aniara, de människor som är med på resan och deras olycköde, med mig genom livet.
Chefsastronomens föredrag om glas (utdrag)
Vårt rymdskepp Aniara färdas fram
i någonting som ingen hjärnskål har
och heller ingen hjärnsubstans behöver.
Hon färdas fram i någonting som är
men ej behöver vandra tankens väg:
en ande som är mer än tankens värld.
Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i guds andes glas.
Kritik har framförts mot eposet Aniara som allt för tungsint. Jag läste en recencent som skrev om en annan rymdberättelse; 2001- Ett rymdäventyr att den börjar där Aniara slutar. Det kan äga sin riktighet. Samtidigt finns i Aniara en ödmjukhet inför de stora problem som mänsklighetens framfart har orsakat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar